Det började med ett möte i kafeterian på gymnasiet.
Sen dess har Björn Andersson Ling och Johan Östling hängt ihop.
I dag är de en välkänd duo som satt Värmland på kartan.
Det är tisdag förmiddag i Karlstad, en kylig vårdag i april. På gatan utanför Duvanhuset i centrum traskar två välbekanta personer sida vid sida. Flera förbipasserande ropar hej och får ett glatt hej tillbaka. Det sägs att bli profet i sin egen stad är en omöjlighet. Men man får nog konstatera att skådespelarna Björn Andersson Ling och Johan Östling lyckats med just den bedriften. Sedan första filmprojektet, Smala Sussie, nådde den svenska bioduken 2002 har Björn och Johan varit den värmländska dialektens ansikten utåt. Och framgångarna har fortsatt rulla på. Tre filmer till har det blivit, en tv-serie samt reklamfilmer på bästa sändningstid. Men skådespelare är inget de i första hand vill kalla sig.
– Men vi är ju inte skådespelare. Jag vet inte vad vi är faktiskt, säger Björn och funderar.
– Underhållare är nog ett bra ord.
Det började för 26 år sedan. På Tingvallagymnasiet i Karlstad. En 16-årig Björn traskade planlös omkring i skolans korridorer efter att ha fått lämna lektionen på grund av en blåskatarr.
– Man måste ju springa på toaletten konstant då. Det var ingen idé att gå tillbaka till lektionen utan jag gick till kafeterian istället.
Vid ett bord satt den ett år äldre Johan, som på den tiden också hette Andersson.
– Vi hade väl hälsat på varandra tidigare men det var först då vi pratade med varandra, minns Johan.
– Mm. Det var väl då jag blev kär i dig kan man säga, fyller Björn i.
Det visade sig att de hade ett stort gemensamt intresse – musik.
– Jag hade ju sett Björn innan, på ett skoluppträdande i aulan. Han stod på scen och lirade ”My generation” med the Who och jag tyckte han var jävligt frän, säger Johan.
Sedan dess har de hållit ihop. En duo med musiken som den gemensamma nämnaren. Och humorn, givetvis. Sin vänskap beskriver de närmast som ett brödraskap. De hamnade båda i skolans musikband, som i sin tur utmynnade i det egna bandet The Starboys.
– Det var ett namn vi kom på i förbifarten. Vi skulle uppträda på en 50-årsfest och behövde heta något. Uppträdandet blev lyckat och vi fick fler uppdrag, berättar Johan.
Som bandnamnet kanske hintar om var det covers från 1960-talet som spelades. Kul till en början, men något som blev tråkigt i längden. För att göra det roligare började de smyga in komiska inslag mellan låtarna.
– Helt plötsligt hade vi en hel show på en timme innan folk väl började dansa. På den tiden var det ju inte vanligt med krogshower, speciellt inte med humoristiska inslag, så vi startade en i Karlstad. Vi vågar nog påstå att vi var bland de första i landet som körde konceptet att gå ut och käka och få underhållning samtidigt, säger Björn.
År 2002 tog båda deras liv en helt ny riktning. En annons sattes upp i Karlstad om att man sökte skådespelare för en värmländsk film. Avsändaren var den kände regissören och Molkom-sonen Ulf Malmros, som på nittiotalet gjort sig känd för tv-serien Rapport till himlen och filmen Den bästa sommaren. Nu hade han återvänt hem för att skildra sin barndomsbygd. Både Johan och Björn gick på castingen, ovetandes om den andre.
– Jag såg det i tidningen dagen efter. Det var en artikel om att det varit många sökande och en stor bild på Johan, säger Björn.
Johan, som hade blivit uppmanad av en kompis i filmbranschen att söka, minns castingen som en rysning.
– Att gå på audition är fruktansvärt. Att gå dit, försöka spela och sen höra av några att man inte duger. Jag har varit på tre stycken i hela mitt liv och tyckt det varit lika hemskt varje gång.
Men trots våndan gick det vägen för dem båda. Björn fick rollen som ”Pölsa”, en udda profil i bandana och röda cowboyboots, som ska hjälpa sin hemvändande barndomsvän att hitta sin försvunna lillasyster. För Johans del blev det rollen som Micke Tretton, en möjligtvis ännu mer skruvad figur som största delen av filmen ligger fasthäftad på golvet, efter ett misslyckat självmordsförsök.
– Jag minns första inspelningsdagen av filmen. Det enda jag skulle göra på hela dagen var att sticka fram ur ett buskage, titta lite vid sidan av kameran och sen gömma mig igen, säger Johan.
– Jag hade ju bara erfarenhet av att stå på scen tidigare och där måste man alltid spela över lite grann med yviga gester och så. På något vis lyckades jag göra något konstigt med ögonbrynen så Ulf Malmros ställde sig upp och skrek ”bryt!”. Bakom honom stod 25 personer som alla var proffs och jag tänkte ”nej, jag skulle nog inte kommit hit”.
Inte heller för Björn var filmdebuten någon lätt match.
– Haha, nej, du pluggade ju in hela manuset i förväg du, säger Johan och skrattar.
Björn suckar och skakar på huvudet.
– Men det där är ju så jäkla typiskt. När man ska göra något för första gången, varför ringer man bara inte någon och frågar? Istället satt jag och pluggade hela manuset och hade jätteångest över att jag bara kunde 10 av 170 sidor när inspelningarna började.
Filmen blev en succé och Björn och Johan erbjöds roller i fler av Ulf Malmros filmer, alla med samma tema – Värmland och komedi. I dag har det blivit bådas signum, även om de testat vingarna på annat håll också.
– Jag var och provspelade för en roll i kriminalfilmerna Arne Dahl för några år sedan. Jag spelade polis som brottade ner nån och drog vapen, berättar Björn.
Castingen gick bra och han blev en av dem det stod mellan. Men när processen började dra ut på tiden blev han tveksam om det verkligen var något för honom.
–Sen när jag fick höra att det skulle bli inspelningar på uppemot fem år kändes det inte roligt längre, så jag ringde upp produktionsbolaget och sa att jag inte var aktuell längre, säger Björn samtidigt som Johan brister ut i skratt.
– Det lät formellt. Du ringde alltså upp och sa ”den här skådespelaren är inte aktuell längre?”
– Nått sånt ja, skrattar Björn.
För Johans del blev hans casting i storstaden något helt annat. Efter ett telefonsamtal blev han blixtinkallad på en audition i Stockholm, där provet bestod av en monolog på rikssvenska.
– Jag hade tränat som sjutton och tyckte det gick riktigt bra ända fram till att producenterna sa ”kanon, då testar vi att göra det på rikssvenska också!”. Det var bara kasta in handduken och åka hem igen, säger Johan.
Sedan dess har båda varit bundna kring Värmland i allt de arbetat med.
– Och det är ju precis det vi vill också. Både jag och Johan har insett att det är värmländska och humor vi ska hålla oss till, säger Björn.
Och att fortsätta skörda framgångar på hemmaplan är något de båda lyckats med utan problem. I fjol hade tv-serien Ack Värmland premiär med bland annat Mia Skäringer i huvudrollen. Serien, som utspelas i Malmros barndomsby Molkom, handlar om Anette och hennes 20-åriga dotter Fanny, som båda blir gravida samtidigt. Pojkvännerna Ola och Pontus spelas av Björn och Johan.
Serien blev snabbt en tittarsuccé och i augusti påbörjas inspelningarna av säsong två.
Hur kommer det sig att produktionerna blivit så populära? Är det dialekten det hänger på?
– Nej, det beror på att det är skitbra manus. Ulf gör komedier och han gör det sjukt bra. När vi spelade in Ack Värmland så lärde jag mig att det finns Stockholm, Göteborg och Malmö. Sen är det Molkom och hela Sverige. Alla orter i Sverige har samma mentalitet och det är det som är grejen, alla kan relatera. Sen att det är en viss dialekt är säkert ett plus, men det hade säkert lika gärna kunnat vara västgötska, säger Björn.
Hur har reaktionerna hos värmlänningarna varit då?
– Inför inspelningarna av Smala Sussie funderade jag mycket på om det kunde tolkas som att vi gjorde narr av Värmland. Men så har det verkligen inte blivit. Jag skulle snarare säga att det känns som att värmländskan blivit något positivt. Förr var den nog mer töntig och förknippades främst med Hajk och Bengt Alsterlind. I dag tänker man Ack Värmland, svarar Björn.
Och samtidigt som hungern efter mer värmländsk komedi verkar vara omättbar i landet är kärleken till hembygden lika stora för de två Karlstadsborna. Tillsammans med sina fruar och vardera fyra barn bor de i hus i varsin ände av Karlstad centrum. Och att resa runt och uppträda är något de plockat upp på nytt de senaste åren. Fast istället för krogshower har det blivit mer på teaterscenen. I höstas hade deras föreställning ”En jävla fegis” premiär, som handlar om just begreppet fegis och vilka för- och nackdelar det finns med att vara en.
– Många tror att vi är två skådisar som är nybörjade på det här med turnélivet. Men i själva verket är det ju tvärtom. Däremot är det nytt för oss att stå på en teaterscen och inte ha en bar som konkurrent till uppmärksamheten, säger Johan.
– Vi känner ju båda två att teaterscenen definitivt är något vi vill fortsätta att utvecklas oss inom. Försöka hitta nya grepp och se vad mer man kan göra av det, fyller Björn i.
Föreställningen fortsätter under året samtidigt som duon också ska leda allsång i Arvika i sommar.
– Det blir tredje gången vi kör allsången och det är verkligen hur bra som helst. Har man vägarna förbi borde man verkligen komma dit, det är alltid massa folk och störtskön stämning. Vi kommer köra varje fredag under juli.
– Det finns säkert någon närliggande camping att dra upp husbilen eller husvagnen på också, säger Johan.
På tal om det. Hur ser relationen till campinglivet ut?
– Den är god! När jag växte upp campande vi mycket, fast i tält. Jag var iväg på en campingsemester med familjen förra året. Då åkte vi till Daftö Camping i Strömstad och bodde i husvagn. Det var kanon. Det var bara släppa ut ungarna som kunde leka fritt och träffa nya kompisar, säger Björn och fortsätter:
– Jag gillar sättet man lever på en camping. Det är ju ingen anonym semester direkt men man får verkligen tillfälle att skapa nya kontakter.
Känner inte folk igen dig när du är ute och campar då?
– Det var inte så farligt. Det gör folk överallt ändå, det blir inte mer om man campar.
Men skulle man bli nojjig får man väl sätta upp nått stort förtält att gömma sig i. Eller undvika att campa helt enkelt.
– Eller så kan du spika upp en stor skylt med ”do not disturb” på en tall, föreslår Johan.
– Jag bryr mig inte om sånt där alls faktiskt, så länge folk är trevliga. Barnen hade skitskoj och det är det viktigaste, säger Björn.
När vi ändå talar om camping. Jag har hört ett rykte om att ni varit ute och bott i en husbil tillsammans också?
– Ja, det stämmer! Vi fick låna en när vi skulle ner till Trollhättan och spela in Mammas Pojkar. Både jag och Björn har ju stora familjer men bara en bil. Så vi tog med oss husbilen. Det var en sån märklig känsla, varje gång man tittade bakåt blev man påmind om att man hade ett stort vardagsrum med sig, säger Johan och skrattar.
– Det var skitroligt. Vi hade ju boende redan men husbilen var riktigt bra att ha med sig, om inte annat öppnade den upp för en hel del skämt, säger Björn.
– Ja, bara det att vi kom körandes dagen innan första inspelningsdagen, helt majestätiskt med det där vrålåket inför alla var ju hur kul som helst. Man såg ju riktigt hur alla tänkte ”jaha, här kommer dom”.
– Sen körde vi repliken ”vi ska bara ut i trailern och kolla på lite saker” rätt ofta. Det blev lite Hollywoodfeeling på det som verkligen höjde stämningen.
Avslutningsvis, vad gör ni om tio år?
– Då lever vi go’livet. Vi har det jävlig gött helt enkelt, svarar Johan snabbt.
– Exakt. Sen tror jag vi fortfarande kommer göra det vi gör. Kreativa saker och underhållning.
Förhoppningsvis har vi gjort en egen film också, säger Björn.
Och ni kommer fortfarande jobba tillsammans?
– Självklart!
