Det började med ett möte i kafeterian på gymnasiet.
Sen dess har Björn Andersson Ling och Johan Östling hängt ihop.
I dag är de en välkänd duo som satt Värmland på kartan.
Det är tisdag förmiddag i Karlstad, en kylig vårdag i april. På gatan utanför Duvanhuset i centrum traskar två välbekanta personer sida vid sida. Flera förbipasserande ropar hej och får ett glatt hej tillbaka. Det sägs att bli profet i sin egen stad är en omöjlighet. Men man får nog konstatera att skådespelarna Björn Andersson Ling och Johan Östling lyckats med just den bedriften. Sedan första filmprojektet, Smala Sussie, nådde den svenska bioduken 2002 har Björn och Johan varit den värmländska dialektens ansikten utåt. Och framgångarna har fortsatt rulla på. Tre filmer till har det blivit, en tv-serie samt reklamfilmer på bästa sändningstid. Men skådespelare är inget de i första hand vill kalla sig.
– Men vi är ju inte skådespelare. Jag vet inte vad vi är faktiskt, säger Björn och funderar.
– Underhållare är nog ett bra ord.
Det började för 26 år sedan. På Tingvallagymnasiet i Karlstad. En 16-årig Björn traskade planlös omkring i skolans korridorer efter att ha fått lämna lektionen på grund av en blåskatarr.
– Man måste ju springa på toaletten konstant då. Det var ingen idé att gå tillbaka till lektionen utan jag gick till kafeterian istället.
Vid ett bord satt den ett år äldre Johan, som på den tiden också hette Andersson.
– Vi hade väl hälsat på varandra tidigare men det var först då vi pratade med varandra, minns Johan.
– Mm. Det var väl då jag blev kär i dig kan man säga, fyller Björn i.
Det visade sig att de hade ett stort gemensamt intresse – musik.
– Jag hade ju sett Björn innan, på ett skoluppträdande i aulan. Han stod på scen och lirade ”My generation” med the Who och jag tyckte han var jävligt frän, säger Johan.